Det finns fem artiklar i trons grundsatser vanligen kallat fem pelarna i Islam.

De fem pelarna inom Islam är:
1. Trosbekännelsen (Tawhid)
2. Gudomliga rättvisan (Adl)
3. Profetskap (Nobowwah)
4. Islamiskt ledarskap (Imamat)
5. Domedagen (Ma’ad)
 
1. Trosbekännelsen (Tawhid)
Islam är en monoteistisk religion. Den lär ut att det bara finns en enda Gud som är ursprunget och skaparen av universum. Det är grunden och basen i Islam, och det reflekteras i en berömd och omtalad mening som säger, ”Det finns ingen Gud förutom Allah.” (Allah är det arabiska namnet av Gud).
Tron på Gud binder oss till vårt ursprung och vägleder oss i livet. Tron på den enda Guden visar att människan inte ska dyrka något materiellt eller person i detta universum.
Tack vare läran att det enbart  finns en enda Gud för alla människor, sprider Islam känslan av brödraskap och jämlikhet i ett samhälle. Alla människor är jämlika inför Gud. Det står i den heliga Koranen:
SÄG: ”Han är Gud - En,
Gud, den Evige, den av skapelsen Oberoende, av vilken alla beror.
Han har inte avlat och inte blivit avlad,
och ingen finns som kan liknas vid Honom." (112:1-4)

2. Gudomlig rättvisa (Adl)
Den som tror på den Islamiska monoteismen måste tro på den Allsmäktiges rättvisa. För Gud är rättvis, Han felar aldrig med sina varelser, eftersom en orättvisa är en ond handling och Gud är långt ifrån att göra ont. Gud är allvetande, Han försummar ingenting och eftersom Han är självförsörjande har Han ingen anledning att handla orätt. Gud behöver inte någons hjälp då Han äger allt. Hans visdom sträcker sig långt över universum. Till skillnad mot vissa människor har Han ingen anledning till orättfärdiga gärningar:
”Upprätthållaren av rättvisa och jämvikt; ingen annan Gud finns än Han, den Allsmäktige, den Vise.” (3:18)
”Och din Herre skall inte låta någon tillfogas orätt.”(18:49)
”Vi [1] gjorde dem ingen orätt; nej, det var de som gjorde sig själva orätt.” (16:118)
Precis som Gud uppmuntrar människor att efterlikna en del av hans Attribut, till exempel att ha tålamod och förlåta, talar Han även om för oss att följa vägen för rättvisa:
”Säg: Min Herre har [enbart] påbjudit det som är rätt och rimligt.” (7:29)
Även om vanligt folk må sig vackla på detta område, har ingen av Guds profeter eller deras efterföljare någonsin begått någon form av orättvisa.
Guds rättvisa omfattar hela universum. Den som funderar över universums existens och ordningen däri kommer inte bara att se spridningen av Guds rättvisa i hela Hans skapande, men också i var och en av dess tecken som är tydliga i alla aspekter av naturen.
 – från den fysiska världen till den biologiska världen och från mikrokosmos till makrokosmos.
Guds rättvisa är särskilt märkbar i människans öde och i sin valfrihet.
Fastän Guds rättvisa omfattar allt, bör människan inte be Gud att behandla dem med Hans rättvisa utan snarare med Hans nåd. För om Han skulle behandla människor med enbart Hans rättvisa skulle Han ha straffat dem som syndar omedelbart och mänskligheten skulle ha försvunnit för länge sedan.
 
3. PROFETSKAP (Nobowwah)
Gud skapade människan för att tjäna Honom (51:56). Han begåvade människan med förmågor och handlingsfrihet och ut ifrån Hans Nåd och Rättvisa sändes profeter för att instruera och vägleda mänskligheten. Ingen nation eller samfund blev utesluten från sådan vägledning (10:47 och 16:36).
Några av dessa profeter var sända med Gudomlig uppenbarelse, skrifter och mirakel. Den första profeten var Adam(A) och den sista var Muhammed(S), profeternas sigill (33:40).
Medan Koranen nämner endast tjugofem mest framstående profeter anger den också att de var ännu fler vars namn inte har avslöjats i Koranen (40:78). Muslimer tror att det har funnits 124,000 profeter. Bland de specifika angivna är Adam, Enok (Idris), Noak (Nuh), Abraham, Ismael, Ishaq, Lot, Jakob, Josef, Job (Ayub), Mose, Aron (Harun), Hesekiel, David, Salomo (Sulayman), Jona (Yunus), Sakarias (Zakariya), Johannes döparen (Yuhya), Jesus (Isa) och Mohammad(S).
Fem av dessa profeter hade med sig nya lagar. De var Noak, Abraham, Mose, Jesus och Muhammed(S). De är kallade för ”ulu l-azm” profeter som betyder de som har hög ställning.
 
4. Islamiskt ledarskap (Imamat)
Enbart Shia tror på institutionen av Islamiskt ledarskap (Imamat). Ordagrant betyder ”Imam” en ledare. Enligt Shiatron är Imam en person utsedd av Gud och introducerad av Profeten(S) och sedan av varje förgående Imam av specifik utnämning för att leda det muslimska samfundet (ummah), tolka och skydda religionen och dess lagar (shariah) och vägleda samhället i alla affärer.
En Imam är först och främst en representant av Gud och efterträdare av Profeten.
Han måste vara ofelbar och behärska den gudomliga kunskapen av både exoterisk och esoterisk betydelse av verserna i Koranen.
Shia tror att Profeten Mohammad(S) blev efterträtt av dem 12 Imamerna. Dessa är:
1. Imam Ali ibn Abu Talib(A) Död 40 e.H./659 e.kr.
Han var Profetens(S) adoptivson, kusin, farbrors son och hans dotter Fatimah Zahras(A) man.
2. Imam Hassan(A) Död 50 e.H./669 e.Kr.
3. Imam Hossein(A)  Död 61 e.H./680 e.Kr.
4. Imam Sajjad(A)  Död 95 e.H./712 e.Kr.
5. Imam Baqir(A)  Död 114 e.H./732 e.Kr.
6. Imam Sadiq(A)  Död 148 e.H./765 e.Kr.
7. Imam Kadhim(A)  Död 183 e.H./799 e.Kr.
8. Imam Ridha(A)  Död 203 e.H./817 e.Kr.
9. Imam Jawad(A)  Död 220 e.H./835 e.Kr.
10. Imam Hadi(A)  Död 254 e.H./868 e.Kr.
11. Imam Askari(A)  Död 260 e.H./872 e.Kr.
12. Imam Mahdi(AJ)  Born 256 e.H./868 e.Kr.
Efter sin faders bortgång år 260 e.H. gick den 12:e Imamen(A) i fördöljande (Ghaybah), som visade sig endast till vissa ledande Shias. Fram till år 329 E.H./939 e.kr. utförde Imamen sina uppgifter genom sina fyra representanter utsedda av honom själv. Sedan gick han in i sin större fördoldhet vilket kommer fortsätta tills den dagen Gud beviljar honom tillåtelsen att återkomma.
 
5. Domedagen (Ma’ad)
Värden kommer att upphöra på domedagen (Qiyamah), samma dag som den slutliga mänskliga ansvarsskyldigheten. Alla människor kommer att återuppväckas från de döda och ställas till svars inför Gud, som kommer bestämma över varje persons öde enligt deras handlingar. De goda kommer att belönas med paradiset (jannah) och det onda kommer att bestraffas med helvetet (jahannam).
(XXII:6-9 och 1-2, III: 185, VI: 62). Den dominerande faktorn i Guds rättvisa handlande kommer att vara Hans barmhärtighet (VI: 12).